Han var stark och duktig att dra både pulka och att "åka på lina" bakom med nomesele. Här tar vi en paus under en skidtur.

Rippe blev barnens favorit. Här har en Frolic placerats på nosen för att sen tas på order.

Om Rippe finns det mycket att berätta.  Att jag överhuvudtaget skaffade mig en hund var mer av en slump faktiskt. Jag var 32 år då och hade varit en hängiven fiskare med färder runt hela Nordkalotten i skog och i fjäll. En av mina vuxelever (från Blekinge f ö) tyckte det var konstigt att jag som hade ett sådant friluftsintresse, inte pysslade med ripjakt när jag hade markerna in på knuten. Samtidigt kom jag i kontakt med en av mina gamla kusiner Leif, som då liksom nu jagade och höll sig med en duktig korthårsvorsteh. Han "lurade" mig att följa med på jakt. Bössa fick jag låna utav Olle (blekingen) och redan efter första jaktturen så "var jag såld".

Jag insåg ganska snart att jag måste skaffa mig en egen hund. Valet av ras blev en kamp. Både Leif och Olle höll sig med korthår så deras råd var ju självklara. Men även om jag inte hade förstått tjusningen med fågelhundsjakt tidigare, så hade jag sett och beundrat den vackra och trevliga engelska settern. Rippe blev min första egna hund. Jag köpte honom av Gunnar Thurfjell i Gällivare. Han var då fyra månader gammal och det var faktiskt Leif som tipsade och förmedlade valpköpet.

Jag fick en hund som blev en av de bästa jaktkompisar jag någonsin haft med ut i marken. HAN lärde mig vad jakten med stående fågelhund verkligen var. Jag hade turen att få jakträtt på ett område i taigan mot Sjaunja och tjädertillgången var god. Rippe blev en mästare på att fixa fram dessa fåglar framför bössan. Och bössan det var en kaliber 20 som sen har följt med i vått och torrt. Mycken spe (naturligtvis med glimten i ögat) fick jag utstå från mina vorstehkompisar: "Engelsk setter och dambössa!" Men allt eftersom tjädrarna trillade ner så tystnade gliringarna.

Jag fick några helt fantastiska år med Rippe och kort innan han olyckligt blev överkörd av en bil några dagar före jul 1990, så hade han parats med Mira. Mira ägdes av Martin Suorra, en kompis som jag jagat mycket med. Tiken var liksom Rippe av mycket god typ, stark och med utmärkt mentalitet. Inpå nyåret 1991 föddes kullen och därifrån fick jag Prickis som då blev en tröst för Rippes bortgång.